Gravid vecka 34

Jag måste bara börja med att kräka av mig lite (IGEN, jag vet!!) för jag är så otroligt trött på oförstående människor som nästan förminskar att man faktiskt har graviditets-komplikationer, ibland känns det som att man nästan inte blir betrodd och man får ett klyschigt ”när jag var gravid i din vecka så tränade jag och höll igång”, ”jag hade så starka sammandragningar att jag fick hålla i mig för att inte trilla omkull men jag körde på som vanligt ändå”! Jag hade MER ÄN GÄRNA också hållit igång som vanligt men min kropp vill något helt annat och är det verkligen så svårt att förstå att allas kroppar fungerar olika? En graviditet går inte att jämföras med någon annans graviditet, även om du har sammandragningar så kan du inte veta hur mina sammandragningar yttrar sig i MIN kropp. Jag önskar att omgivningen var mer förstående kring det här för det är ta mig tusan ingen dans på rosor att vara gravid alla gånger. Det är såklart lätt att i efterhand, när allt med facit i hand gick bra, vifta bort andras problem och använda sina egna som något slags facit eftersom det gick bra just i den situationen. Det jag försöker förmedla är att man inte direkt väljer att få sammandragningar och förvärkar 2-3 månader innan BF, i alla fall inte jag! Den här graviditeten har verkligen varit en påfrestning, på alla plan, och att då titt som tätt få höra kommentarer som nästan förminskar ens problem är fruktansvärt jobbigt! Sen vill jag absolut inte missunna alla som har haft en komplikationsfri graviditet för det måste vara fullkomligt underbart och jag förstår att det måste vara svårt att ens föreställa sig någonting annat om man själv inte har upplevt hur det är att ha graviditetskomplikationer men man kan vara försiktig med att ha synpunkter, åsikter och analyser om hur drabbade upplever sina graviditeter/komplikationer och i många fall som jag fått erfara ”förminska problemen”.

Efter en fullkomligt brutal helg tog jag hur som helst mitt förnuft tillfånga och lyssnade på BM’s ord om att ta det lugnt och stanna hemma från jobbet, vilket visade sig vara klokt eftersom min livmoderhalstapp inom loppet av ett par veckor minskat från 5cm till 1,7cm vilket innebär att bebisen kan vara påväg ut. Man vill undvika prematurfödsel så Ludwig måste alltså stanna inne i magen åtminstone några veckor till och det jag själv kan påverka är just att vila och försöka att inte röra på mig för mycket i onödan, sjukt frustrerande men jag vill verkligen INTE att han ska komma ut före vecka 38! Nu valde jag aldrig att sjukskriva mig även om jag fick intyg från läkaren utan jag jobbar hemifrån och bara en sådan sak som att slippa transportera mig till och från kontoret har varit en enorm lättnad. Här hemma kan jag halvligga i soffan med datorn i knät, jag kan lägga mig och vila en stund om det skulle behövas och det funkar fint. Jag menar, att inte göra någonting går ju inte heller och att jobba vid datorn hade jag ju ändå gjort här hemma för att fördriva tiden….

Vikten har tilltagit och nu väger jag hela 62,7 kg och det känns vill jag lova, jag vaknar med kramp i benen flera gånger per natt och det är riktigt tungt att tex gå i trappor för att inte tala om hur svårt det är att sitta bekvämt i bilen. Jag är lite orolig över hur det ska gå när vi över jul ska köra hem till familjen i Sölvesborg men vi får helt enkelt bara ta många pauser där jag får gå ut och sträcka på mig. I övrigt så är Ludwig extremt livlig i magen, hans sparkar har blivit ännu mer kraftfulla och det gör många gånger riktigt ont när han träffar fel organ inne i min kropp. Jag känner även av en ilande känsla som går från magen ner i underlivet och jag misstänker att det kan innebära att bebisen håller på att fixera sig eller rent av kommer åt en nerv, det gör i vart fall väldigt ont när de här ilningarna kommer som en blixt från en klar himmel. Jag har ännu inte tvättat alla bebiskläder eller ens packat ”väskan” men det är något vi har på helgens agenda, vi behöver även komma iväg för att köpa ett skötbord och lite andra nödvändigheter som vi inte hunnit införskaffa än för att inte tala om alla julklappar som jag inte ens hunnit fundera på. Den här helgen kommer således att vigas åt en på tok för lång ”to do list”…

Kavaj: Mamalogy / Spetstopp: Rosemunde

5 reaktioner på “Gravid vecka 34”

  • Jonna skriver:

    Bara fortsätt att ta hand om dig och lyssna enbart på Din kropps behov! Det spelar egentligen ingen roll vad andra har att säga även om många säkert menar väl. Ibland verkar det nästan vara en tävling kvinnor emellan om hur aktiv en har kunnat vara under graviditeten och sedemera hur snabbt kroppen återfinner sin pre-graviditets form. En så himla onödig diskurs som endast sätter obefogad press och omöjliga ideal för många gravida kvinnor. Jag ogillar verkligen ‘berättelsen om den perfekta graviditeten’ som en slags mall för hur en graviditet ”ska” se ut. Alla påverkas ju olika och allt ifrån fysiska krämpor till psykologiska liksom ingen påfallande påverkan får ju plats inom ramen av ‘normalt’ och bör därför också respekteras. Det är ju trots allt _mycket_ som händer i både kropp och knopp vid skapandet av ett barn. Och precis som du skriver så är ju alla olika och har olika förutsättningar och det går inte att förutse hur ens graviditet kommer att vara. Inte ens de som har haft ”lätta” graviditeter är ju garanterade samma vid nästa barn. Så jag tycker att du bara ska fortsätta med att ta det så lugnt du kan och arbeta hemifrån med gott samvete. Det viktigaste just nu är ju din och Ludwigs hälsa och välbefinnande!

    • Thessan skriver:

      Tack snälla för din input och så himla väl formulerat, det är precis så jag upplever det….jag har verkligen slagits mot mina egna tankar just gällande oförmågan att kunna vara aktiv som jag annars är! Det är enormt påfrestande och det är ingen situation jag själv valt utan jag hade mer än gärna kört på som vanligt men när kroppen säger ifrån så gör den väl det av en anledning. Nu fokuserar jag bara på att lilla L ska hålla sig inne i några veckor till, sen ska det bli skönt att få ut honom och sakta men säkert återhämta mig. Hoppas du får en härlig helg!

  • Emma skriver:

    Man ska lyssna på sin kropp! Förstår inte hur andra ens kan med att förminska någon annans mående. En graviditet är väldigt individuell, vissa mår bra och andra har så mycket besvär att de inte ens kan eller får röra sig aktivt. Jag har själv hitills haft en väldigt lätt graviditet hitills där jag har mått precis som vanligt, men jag har haft foglossning som gjort sig påmind vid ansträngning som träning, dammsugning och promenader, har dock knappt kännt av det alls i vardagen, dvs på jobb och när jag bara småpysslar hemma utan att bära saker eller anstränger mig, men detta har gjort att jag inte kunnat vara aktiv alls i träning, vilket jag var förut! Har även gått upp 14 kg nu i vecka 29 och har fått höra av andra att de minsann bara gick upp 12 kg totalt, det tycker jag är jättejobbigt att höra eftersom jag verkligen inte stoppar i mig onyttigheter, förstår inte själv hur jag kan gå upp så mycket. Har även de senaste dagarna fått ont i bäckenen framtill vilket gör att jag knappt vågar sätta mig ner för det gör så ont när man går sedan. Så för min del är det omöjligt att träna som vanligt, för mig handlar det om att lyssna på min kropp och vad den klarar av utan smärta, önskar att andra kan inse att alla kroppar är olika och att en graviditet verkligen är individuell! Ta hand om dig och lyssna på din kropp!

    • Thessan skriver:

      Åh va skönt och höra din upplevelse av graviditeten och jag kan heller inte förstå att det ska vara så svårt för många att inse att bara för att deras graviditet var fullkomligt smärtfri så betyder det inte att alla har det likadant. Det är allt bra märkligt hur kroppen reagerar på att bära ett barn! Jag har också haft foglossning i början men det la sig efter ett par månader och det är så skönt att slippa, hoppas det lättar för dig med. Det där med vikten har jag samma som dig, äter ”ok” och egentligen inte mer än vad jag gjorde innan jag blev gravid men går ändå upp hur mycket som helst. Jag hittade faktiskt en tabell på nätet där man kunde skriva in sitt BMI innan graviditeten och sedan få fram vad en ”normal” viktuppgång för mig skulle vara och jag blev förvånad över hur många kilo den beräknade att man ”borde” gå upp. Jag har också bara lyssnat på min kropp och försöker sopa undan kommentarer som förminskar, nu är det bebisen som går i första hand!

  • Sofia skriver:

    Jag förstår hur du känner, jag upplever själv att jag haft en relativt ”lätt” graviditet kan ju inte jämföra med något då det är första gången ju. MEN mitt stora problem och grunden till enorm frustration är att jag har ett mycket fysiskt arbete där jag måste använda min kropp som redskap när jag rehabiliterar patienter men det är ju halvt omöjligt när kroppen helt plötsligt inte har några magmuskler och allt hamnar på ryggen. Det har i flertalet situationer hänt att jag i ren frustration över att jag inte jag inte kan kompensera för min gravida kropp stått på toaletten med tårarna rinnande. Det är så svårt förklara och få andra att förstå även om man också har en ”lätt” graviditet så bidrar den till problem i vardagen! Kämpa på och lyssna på kroppen din! Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *