Årsresumé 2017 jan-jun

Året som har gått har varit alldeles fantastiskt samtidigt som det varit ett enormt tufft år, ett år som inneburit stora förändringar i våra liv och som jag för alltid kommer att minnas. Jag tänkte därför, precis som så många andra bloggare, göra en kort årsresumé och sammanfatta året som har gått med lite glimtar från de största händelserna.

Januari:

För min del har januari, nästan så länge jag kan minnas, mestadels inneburit massor med jobb och knappt någon som helst fritid. 2017 var inget undantag och Årsbokslutet flöt på precis som vanligt med sena kvällar och stressiga arbetsdagar. Utöver ekonomijobbet la jag under helgerna ner väldigt mycket tid på bloggen. Dels bytte jag bloggportal till Tourn, dels började jag fotografera med Martina och vi bokade under helgerna in outfit-fotograferingar som på löpande band. Så himla roligt när man får möjligheten att jobba tillsammans med någon som delar ens intressen. Utöver det hann jag med att fotograferas för Klarsynt och frontade således deras tidningsannonser i ett antal lokala tidningar här i Skåne. Jag gjorde även min första ”Tanitamätning” som visade att jag hade en metabolisk ålder på 19 år, jag undrar just hur den åldern hade förändrats i dagsläget när jag nu sitter här höggravid och känner att kroppen inte alls är på topp…

Februari:

Denna månadens höjdpunkten var utan tvekan Mamma & Jockes bröllop. Tänk att de, 17 år senare, äntligen bestämde sig för att gifta sig! Det var en fullkomligt magsik dag, att som dotter få uppleva sin mammas bröllop. Att få se hennes så lycklig och så otroligt vacker. Är det någon som är värd all lycka så är det hon, ni anar inte hur mycket hon har kämpat för att få ihop vardagen med oss tre barn när vi var små. Jag bli tårögd bara jag tänker på hur tufft allt måste varit för henne.

Mars:

Den här månaden är som en enda stor dimma för mig! Dels hade jag fått besked om att mitt cellprov visat på förändringar och oron för att det skulle vara något allvarligt sköljde bokstavligen över mig! Samtidigt fick vi besked om att det inte längre fanns något mer att göra för vår älskade lilla hund som jag levt med de senaste 10 åren, att se honom somna in och vara den som faktiskt tar beslutet är det värsta jag någonsin genomgått. Jag saknar honom så att det gör ont i mig!

Jag försökte dock hålla humöret uppe och göra det bästa av situationen. Dels åkte jag tillsammans med Linda och Martina på en slottsweekend där vi njöt av god mat och dryck samt la ner väldigt mycket tid på att fotografera outfits till våra bloggar. Strax efter det for jag och Linda till Comosjön för att kombinera nytta med nöje, en tur vi hade sett så otroligt mycket fram emot. Jag hade dock oturen att drabbas av maginfluensa som bröt ut på flyget påväg ner till Italien, jag kan intyga att det var den värsta flygturen jag någonsin har upplevt och vår vistelse i Como blev inte helt som vi hade tänkt oss.

April:

I april var det dags för familjens andra bröllop, Lillebror & Ida gick nämligen till altaret och det blev såklart en dag vi alla kommer att minnas. Inte minst hade jag och CJ lagt ner våra själar på att styra upp deras bröllopsfest då vi fått äran att för kvällen agera Toastmaster & Toastmadame, ett jobb som jag måste erkänna kräver en enorm planering och som vi båda levererade med bravur. Med mars månad (som för oss båda var en enormt tung månad) bakom oss är jag imponerad över att vi ens mäktade med all den förberedelsen och insatsen som det krävde.

Maj:

Vi styrde upp en babyshower för vår älskade Dajana som bara en månad senare födde sin alldeles bedårande lilla Isabella. Jag och CJ unnade oss en weekend med hotellvistelse i Stockholm där fokus låg på att träffa våra vänner som huserar i huvudstaden. Jag passade även på att möta upp en bloggväninna för en gemensam fotografering, så himla kul att träffa personer som har precis samma intressen som en själv.

Vi åkte även på en långweekend till Valpolicella & Gardasjön, en vistelse som vi egentligen hade planerat tillsammans med svärföräldrarna som dessvärre tvingades avboka sin resa i sista sekund. Det var en väl planerad resa med fokus på vinprovning, syftet med resan och val av destination var enkel eftersom vi ville hinna med en ”vinresa” innan jag blev gravid vilket jag med största sannolikhet skulle bli under 2018 samt så hade vi som mål att under 2017 köpa hus så det skulle inte bli så stort fokus på resor nästkommande år. Det komiska i det hela är att jag DAGEN INNAN avfärd fick för mig att, under en lunchrast, göra ett graviditetstest eftersom mensen visade sig vara en hel vecka försenad. Jag var orolig att den uteblivna mensen hade något med cellförändringen att göra och ville helt enkelt utesluta att jag var med barn för det skulle ju vara en smärre katastrof om resultatet av cellförändringarna sedan visade sig vara positivt. Jag fick en smärre chock när jag plussade på stickan och ringde genast upp CJ och berättade om nyheten, oron över att jag inte hade fått svar på mitt senaste cellprov var överhängande och det var senare under eftermiddagen två överlyckliga blivande föräldrar som dessutom mottog beskedet om att mina cellförändringar visade sig vara negativa. Det blev med andra ord ingen vinprovning under resan för min del och det låg mycket fokus på vad man fick och inte fick lov att äta som gravid….

Juni:

Den här månaden var minst sagt en månad fylld av förväntan! Eftersom midsommar stundade runt hörnet och vi insåg att det skulle bli svårt att komma undan med ett ”vitt firande” samt att jag personligen kände att jag ville berätta om nyheten åtminstone för min mamma tog vi beslut om att ganska snart berätta om graviditeten dels för våra familjer men även för vännerna som vi firade in midsommar med. Jag minns att jag nojjade mig något otroligt över att det tydligt syntes att magen hade vuxit och att kollegor och vänner på direkten skulle ana att jag var gravid, så här i efterhand kan jag ju bara skratta åt det för idag när jag ser bilder från hur jag såg ut så syns det ju ingenting. För mig var det en lättnad att faktiskt gå ut med nyheten för de närmaste (vi berättade redan i v. 7 för familjerna), det är ju ändå en stor förändring som kroppen utsätts för och att kunna prata med någon om allt som händer har för mig varit guld värt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.