Förlossningsberättelse del 3

Efter att CJ hade ringt in barnmorskan för att fråga om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det frågade BM om jag ville att de skulle undersöka mig för att se hur långt kommen jag var och svaret på den frågan var utan tvekan ”JAAAAAA” för jag kände att mer ont än så här kunde det knappast göra! BM blev förvånad över hur snabbt allt hade gått och brast överraskat ut i ett ”ja men se där, nu kommer bebisen alldeles strax! Du är öppen 8cm!”. Jag trodde inte det var sant och kände en enorm lättnad, jag hade läst att man brukar ha krystvärkar i ungefär en halvtimme så nu såg jag verkligen målet framför mig även om det kändes sjukt overkligt och gjorde fruktansvärt ont!

Efter att BM hade förberett britsen som man ligger på frågade hon hur jag ville föda och vid det ögonblicket kunde jag inte tänka klart och ville egentligen bara ligga kvar på ryggen precis som jag redan gjorde med lustgasmasken tryckt mot mitt ansikte samtidigt som jag kramade sönder makens hand var gång det kom en värk (han har berättat att han blev sjukt imponerad över hur stark jag var för hans hand höll på att gå sönder) men BM insisterade eftersom hon tyckte att alla ställningar var bra förutom just den på ryggen, jag uppfattade inte riktigt varför men jag blev i alla fall ombedd att ställa mig på knä på britsen och luta armarna mot ryggstödet som CJ hade hissat upp. Denna ställningen upplevde jag som den skönaste men dessvärre blev jag inte långvarig för så fort krystvärkarna drog igång på riktigt informerade BM om att jag själv var tvungen att ta emot bebisen om jag ville föda i denna ställningen och det ville jag verkligen INTE så jag fick raskt byta ställning och plötsligt låg jag på sidan med ena benet upp i vädret och där blev jag liggande tills dess att Ludwig var ute. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förutspå att det var i den positionen som jag skulle föda barn, jag hade egentligen inte hunnit tänka så mycket på förlossningen överhuvudtaget och det tror jag var ganska bra. Mina krystvärkar varade omkring 30 min och hela situationen var så surrealistisk, jag minns bara vissa sekvenser och att det gjorde brutalt ont.

Dels upplevde jag att både maken och barnmorskorna befann sig flera hundra meter bort och att de pratade om mig i tredje person, jag hörde svagt hur CJ räknade sekunderna då  värkarna gjorde sig till känna och plötsligt brast han ut att han kunde se huvudet på Ludwig och att det nu var nära…då minns jag att jag själv tänkte att han bara hittade på för att få mig att orka längre. Jag minns också att jag tyckte att jag befann mig i en animerad film och att den ena barnmorskan såg ut som en tecknad figur som med jämna mellanrum kom fram och sa ”det här kommer gå sååååå bra” och tog sedan lustgasmasken ifrån mig eftersom den tydligen gjorde att jag inte riktigt var med i matchen och tog i så mycket som krävdes (maken har berättat att jag till slut hade tryckt masken så hårt över munnen att jag var rent blå i ansiktet). Innan slutskedet på krystvärkarna kunde jag skymta att barnmorskorna stod med ryggen emot och tittade på en datorskärm samtidigt som de drack blåbärssoppa och jag trodde på allvar att de skulle missa bebisen, CJ hade också känt en viss oro vissa tillfällen då de inte hade någon uppsikt över händelseförloppet men jag antar att de är så rutinerade så att de har koll på läget även om de står med ryggen mot och pratar om annat. En kvart innan Ludwig anlände var det dessutom dags att byta barnmorske-team och det är jag så glad för eftersom de nya barnmorskorna var så mycket mer närvarande och stöttande, de hjälpte till att hålla emot mitt ben samtidigt som jag krystade för kung och fosterland och pratade hela tiden med mig vilket jag upplevde som en trygghet (även om jag var helt borta). Mitt i allt drabbades jag dessutom av kramp i benet och behövde lägga ner det mellan värkarna vilket inte var helt optimalt eftersom Ludwigs huvud klämdes och således åkte in igen, så höll det på några gånger innan han plötsligt slank ut. Känslan när allt glider ut är helt bisarr och jag minns att jag kunde riktigt känna armarna och benen passera där nere, en sjukt obehaglig känsla som inte går att beskriva med ord. Kort där efter hade jag världens sötaste lilla Ludwig liggandes på min mage och jag kunde fortfarande inte riktigt förstå, det tog några minuter innan jag på riktigt kände den där glädjen som alla beskriver för till en början var jag bara chockad över allt jag hade gått igenom men när jag sedan fick ögonkontakt med Ludwig var all smärta och de senaste fyra timmarna som bortblåsta.

Jag vet inte hur det är möjligt men jag lyckades alltså föda utan att spricka och fick bara en liten reva som egentligen inte hade behövt sys men BM satte ändå ett stygn för att skynda på läkningen. Jag kunde omgående gå på toaletten och kissa utan några problem och jag har heller inte haft några problem med att göra nr 2 som jag förstått att många upplever som besvärligt efter en förlossning. Jag blödde dessutom väldigt lite under förlossningen och så här två veckor efter att Ludwig anlände har blödningen i princip slutat. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag fick en snabb förlossning som såklart var otroligt intensiv och fruktansvärt smärtsam men jag har inte några ”traumatiska” minnen i den bemärkelsen, jag är dessutom så otroligt tacksam över att Ludwig lyckades ta sig ut frisk och allert. Känslorna till honom är obeskrivlig, jag trodde aldrig att jag skulle ha förmågan att känna så här mycket för någon…

Ludwig vägde 2.875 gram och var 47cm lång när han föddes.

Om ni har några som helst frågor så får ni mer än gärna ställa dem, jag kommer att svara så öppet och ärligt som möjligt! Jag hade själv miljoner frågor innan förlossningen som jag kände att jag inte riktigt fick svar på så nu när jag har allt färskt i minnet är det optimalt att ställa frågor, jag har förstått att man glömmer det man gått igenom väldigt snabbt!

8 reaktioner på “Förlossningsberättelse del 3”

  • Madelene skriver:

    Såååå härligt att läsa!! Mycket känner jag igen, födde oxå med endast lustgas..och akupunktur för ryggsmärtor…. Grattis till er son!

    • Thessan skriver:

      Tack snälla, va kul att du känner igen dig. Det var verkligen en speciell upplevelse som är svår att sätta ord på! 🙂

  • Sofia skriver:

    Skönt med en så bra förlossning, sitter själv och förbereder mig men upplever att det är så svårt, smärtlindring, flrlossningsställningar och sambandet mellan dessa och bristningar. Har läst otaliga studier om men känner att ju mer insatt jag blir desto svårare är det, just nu önskar jag att jag inte var sjukvårdskunnig 😂

    • Thessan skriver:

      Ja nu så här i efterhand är jag så otroligt tacksam! Mitt tips är att ta det som det kommer, så svårt att påverka ändå för en förlossning är inte den andra lik! Det kommer gå hur bra som helst! Tänk vilken belöning som väntar dig! 🙂

  • Lisa skriver:

    Vad skönt att det gick så smidigt och grattis till lille Ludwig! Härligt att läsa en förlossningsberättelse som är så ärlig och rakt på sak, känns ibland som att allt ska framställas med små rosa moln för att inte skrämma upp andra kvinnor men jag vill hellre läsa om hur det verkligen var! Modigt av dig att föda helt utan bedövning, känner själv att jag gärna tar allt som bjuds den dagen det eventuellt blir min tur 🙂 vi pratar om att börja försöka men är helt ärligt livrädd för allt som har med både graviditet och förlossning att göra även om man säkert inte kommer att tänka så den dagen man själv åker hem från BB med ett litet knytt. Tack för att du delar med dig! //Lisa

    • Thessan skriver:

      Va kul å höra att du uppskattar inlägget, det var precis det som var syftet för jag har också upplevt precis det du säger. Jag var precis som du livrädd för både graviditet och förlossning men nu med facit i hand så kan jag faktiskt uppriktigt säg att det var ”hanterbart” även om det var jobbigt. Sen får ju vissa brutala förlossningar så jag var nog lyckligt lottad där, visserligen hade jag en tuff graviditet så mycket av jobbet gjorde säkert min livmoder redan då varför det sen gick så snabbt när det sen var dags.

  • Emma skriver:

    Vad härligt att allt gick bra och grattis till lille Ludwig. Jag har bf om 5 veckor, har inte riktigt fattat det än! Hur mycket hade du läst på och förberett dig innan förlossningen? Jag har läst lite i en bok som heter att föda, men även om jag läser så kan jag ju inte föreställa mig hur förlossningen blir. Min tanke just nu är att kroppen löser det och bebis kommer att komma ut, och att det inte spelar någon roll hur förberedd jag är eftersom jag omöjligt vet hur min kropp funkar då. Är inte rädd eller orolig alls. Men man kanske bör vara mer påläst? Jag har inte haft en enda sammandragning eller förvärk hitills vilket gör det hela ännu svårare att föreställa sig. Hur upplevde du smärtan? Var det som mensvärk gånger en miljon eller fruktansvärd magknip, finns det liksom något att jämföra det med?

    Just nu känner jag även att det känns lite utelämnande att ha på sig en sjukhusskjorta, och inget mer? Eller har man på sig bh och trosor, och tar av trosor när det är dags att krysta? Säkert jättelöjligt av mig att fundera på sånt men tanken på att typ vara naken inför främmande är lite jobbig, så tänker man kanske inte då! Hur upplevde du det?

    Hur upplevde du det var att visa smärta för andra? Och blev de som en annan person av smärtan eller var du fortfarande dig själv? Är sjukt orolig för att jag ska säga eller göra något konstigt på grund av smärtpåverkan. Jag har själv svårt att visa att jag har ont, krossade knäskålen och reste mig upp och haltade ut, gick sedan med det i en månad innan jag uppsökte läkare. Men är väl liksom omöjligt att dölja smärtan vid en förlossning 🙂

    Tog du lavemang innan förlossningen? Och var det något du tänkte på under förlossningen, att det blev kladdigt osv? Hur var det efter när moderkakan skulle ut?

    Sorry för tusen frågor, du behöver ju såklart inte svara på alla 🙂

    • Thessan skriver:

      Bara kul att du frågar, jag önskar själv att jag fick öppna och ärliga svar innan jag födde sen tror jag att man snabbt glömmer bort hur det faktiskt var så därför är det ju perfekt att fråga mig som precis gått igenom allt! Jag ska försöka svara på alla frågor, hoppas inte jag missar någon:

      – jag hade bara läst den boken som man fick hos BM, en ganska tunn bok där det står lite allmän information om själva graviditeten etc. Jag hann helt enkelt inte läsa på mer eftersom vi även hade fullt upp med huset vilket jag så här i efterhand bara tycker är bra för precis som du säger så kan man ändå inte påverka förlossningen och det är onödigt att stressa upp sig för kroppen sköter det själv. Det enda jag fokuserade på där och då var att försöka stå ut med smärtan…

      – det verkar vara många som varken fått sammandragningar eller förvärkar innan det verkligen är dags. Jag drogs ju med dessa i flera månader innan vilket jag tror är anledningen till att jag sedan födde så snabbt, min livmoder hade tränat rejält om man säger så. För mig kändes sammandragningar som att magen kramades ur likt en disktrasa, dessa kom så fort jag rörde på mig vilket gjorde att jag under flera månader helst undvek att ens ta promenader. När själva förlossningen drog igång hade jag inga sammandragningar utan då hade jag bara ”förvärkar” och för mig kändes det som en rejäl mensvärk (sen har vi alla olika grader av mensvärk, för mig är mensvärk en molande värk) som hela tiden tilltog! Till en början var det svårt att klocka när en förvärk kom och när den var över men när vi väl var på förlossningen blev detta JÄTTE tydligt (då var jag öppen 5cm) och när de drog igång kunde jag inte gå eller prata utan ville bara stå still tills värken var över, mina kom väldigt tätt direkt så jag kunde tex bara ta några få steg mellan värkarna sen blev jag ståendes still igen. När bebisen sedan är påväg ut så fick jag även ont där nere, det sved något otroligt (dels för att huvudet töjer ut men även för att BM gör det ”norska greppet” för att undvika att man spricker) och då tyckte jag att värkarna blev mer hanterbara och det var mer som att man verkligen ville krysta (det kom helt av sig själv så inget du behöver fundera på).

      – Jag kände precis samma sak gällande sjukhusskjortan och jag behöll min bh på vilket blev lite komiskt när Ludwig väl hade anlänt för då knäpper de upp skjortan och ska lägga honom på ditt bröst varpå barnmorskan brast ut ”men herre gud, har du haft bh:n på dig…..det är första gången jag sett någon föda i en sån fin bh” så mitt tips är att ta av den innan….hur märkligt det än känns. Efter att vattnet har gått får du ett par nättrosor och en STOR blöja på dig som du har på dig fram tills det är dags, sjukt osexigt men faktiskt det mest bekväma där å då för det sipprar vatten och sen även lite blod hela tiden. När du sen är öppen tillräckligt så tar BM av allt detta, jag lovar….du bryr dig inte över huvudtaget om detta då! Jag såg inte klok ut men just då vill du bara få ut bebisen, jag som innan förlossningen funderade på om jag skulle ha linser eller glasögon/håret uppsatt eller flätat etc etc. Innan vi åkte in tog jag dock en dusch och rakade benen och filade fötterna/målade tånaglarna etc etc just för att jag vill vara ”fräsch” och det kan jag tipsa om….ifall du har ork till det.

      – att visa smärta för andra bryr du heller inte dig om just där och då, jag uppfattade knappt personerna som var i rummet och var helt borta efter att jag börjat ta lustgasen. Jag tror inte jag sa ett enda ord mer än att jag frågade maken vad klockan var och när krystvärkarna kommer så krystar du så hårt att du även skriker lite (iaf jag) men när det bara var förvärkar var jag ganska tyst.

      – jag tog lavemang MEN jag önskar jag hade fått det tidigare för jag var typ öppen nästan 8cm när jag tog detta och då är det sjukt svårt att hålla det inne samtidigt som du får en värk. Jag har ingen uppfattning alls om det sipprade ut lite från ”tvåan” också under tiden som jag krystade ut bebisen. Man är så borta att man helt enkelt inte märker det! Jag var också rädd för att man skulle göra nummer två och därför bad jag om lavemang, man får inte detta automatiskt vad jag förstått så fråga om det direkt när du kommer in.

      – Moderkakan kände jag knappt av när det kom ut, jag trodde man skulle behöva krysta ut den också men jag upplevde inte att jag behövde det. Jag ville heller inte se den så jag bad dem ta bort den direkt…en del vill ju se den och numer är det till och med de som vill spara den för att sedan äta upp den. Riktigt grisigt enligt mig!

      Bara fråga på om du har fler frågor! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *