Visar inlägg från "graviditet"

Symptom efter amning

Som jag redan nämnt drabbades jag av enorm värk i framförallt höfterna efter att jag slutade amma och sedan dess har jag besökt läkaren vid två separata tillfällen samt sjukgymnasten vid ett tillfälle. Läkaren har väl inte direkt kunnat ge något svar på varför jag drabbats av sådan enorm värk för det finns inte något känt samband att amningen skulle orsaka värken men sjukgymnasten menade på att precis som när kroppen förbereder sig inför en graviditet och man då kan drabbas av foglossning (vilket jag gjorde) ska kroppen efter en graviditet gå tillbaks och stabilisera sig och den processen kan ta upp emot ett år om inte ännu längre. När man slutar amma genomgår kroppen en hormonförändring vilket kan leda till att höfterna blir något ostabila och därmed lite extra känsliga för belastning och på så vis leda till att man får ont, jag har ju även värk i fötterna och handlederna och när det gäller fötterna kan det ha att göra med att man under graviditeten ”trampat ut foten” och handlederna kan förmodligen förklaras med att jag konstant går omkring och bär på en tung bebis. Nåväl, värken har inte blivit bättre men jag hoppas på att det snart vänder. Jag har blivit ombedd att dagligen, under en månads tid, göra ett antal övningar för att träna upp höfterna samt bålen. Jag blev även rekommenderad att börja cykla så nu ska jag äntligen komma igång med spinningen tänkte jag, jag har redan bokat mitt första pass på fredag och jag ser så himla mycket fram emot det!

Förutom värken har jag även haft lite andra märkliga symtom, jag går tex och kissar helt bisarrt många gånger per dag och varje gång är det som att jag inte fått kissa på flera dagar vilket är märkligt med tanke på att jag inte fyller på med särskilt mycket vätska. Utöver det blev jag ganska rädd häromdagen när vi hade slagit oss ner i soffan för att titta på en serie och jag upptäckte att jag såg dubbelt, jag tog genast av mig linserna och satte istället på glasögonen men dubbelseendet fortsatte. Nu var det bara texten på tv-rutan som jag såg dubbelt men ändå, jag tror bestämt jag måste kolla upp synen för jag har förstått att även den kan ändras under en graviditet. Ni får väldigt gärna dela med er om ni har haft liknande symptom efter er graviditet/när ni slutat amma, så märkligt hur kroppen kan reagera och man blir ju faktiskt lite rädd att det är något allvarligt.

Förlossningsberättelse del 3

Efter att CJ hade ringt in barnmorskan för att fråga om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det frågade BM om jag ville att de skulle undersöka mig för att se hur långt kommen jag var och svaret på den frågan var utan tvekan ”JAAAAAA” för jag kände att mer ont än så här kunde det knappast göra! BM blev förvånad över hur snabbt allt hade gått och brast överraskat ut i ett ”ja men se där, nu kommer bebisen alldeles strax! Du är öppen 8cm!”. Jag trodde inte det var sant och kände en enorm lättnad, jag hade läst att man brukar ha krystvärkar i ungefär en halvtimme så nu såg jag verkligen målet framför mig även om det kändes sjukt overkligt och gjorde fruktansvärt ont!

Efter att BM hade förberett britsen som man ligger på frågade hon hur jag ville föda och vid det ögonblicket kunde jag inte tänka klart och ville egentligen bara ligga kvar på ryggen precis som jag redan gjorde med lustgasmasken tryckt mot mitt ansikte samtidigt som jag kramade sönder makens hand var gång det kom en värk (han har berättat att han blev sjukt imponerad över hur stark jag var för hans hand höll på att gå sönder) men BM insisterade eftersom hon tyckte att alla ställningar var bra förutom just den på ryggen, jag uppfattade inte riktigt varför men jag blev i alla fall ombedd att ställa mig på knä på britsen och luta armarna mot ryggstödet som CJ hade hissat upp. Denna ställningen upplevde jag som den skönaste men dessvärre blev jag inte långvarig för så fort krystvärkarna drog igång på riktigt informerade BM om att jag själv var tvungen att ta emot bebisen om jag ville föda i denna ställningen och det ville jag verkligen INTE så jag fick raskt byta ställning och plötsligt låg jag på sidan med ena benet upp i vädret och där blev jag liggande tills dess att Ludwig var ute. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förutspå att det var i den positionen som jag skulle föda barn, jag hade egentligen inte hunnit tänka så mycket på förlossningen överhuvudtaget och det tror jag var ganska bra. Mina krystvärkar varade omkring 30 min och hela situationen var så surrealistisk, jag minns bara vissa sekvenser och att det gjorde brutalt ont.

Dels upplevde jag att både maken och barnmorskorna befann sig flera hundra meter bort och att de pratade om mig i tredje person, jag hörde svagt hur CJ räknade sekunderna då  värkarna gjorde sig till känna och plötsligt brast han ut att han kunde se huvudet på Ludwig och att det nu var nära…då minns jag att jag själv tänkte att han bara hittade på för att få mig att orka längre. Jag minns också att jag tyckte att jag befann mig i en animerad film och att den ena barnmorskan såg ut som en tecknad figur som med jämna mellanrum kom fram och sa ”det här kommer gå sååååå bra” och tog sedan lustgasmasken ifrån mig eftersom den tydligen gjorde att jag inte riktigt var med i matchen och tog i så mycket som krävdes (maken har berättat att jag till slut hade tryckt masken så hårt över munnen att jag var rent blå i ansiktet). Innan slutskedet på krystvärkarna kunde jag skymta att barnmorskorna stod med ryggen emot och tittade på en datorskärm samtidigt som de drack blåbärssoppa och jag trodde på allvar att de skulle missa bebisen, CJ hade också känt en viss oro vissa tillfällen då de inte hade någon uppsikt över händelseförloppet men jag antar att de är så rutinerade så att de har koll på läget även om de står med ryggen mot och pratar om annat. En kvart innan Ludwig anlände var det dessutom dags att byta barnmorske-team och det är jag så glad för eftersom de nya barnmorskorna var så mycket mer närvarande och stöttande, de hjälpte till att hålla emot mitt ben samtidigt som jag krystade för kung och fosterland och pratade hela tiden med mig vilket jag upplevde som en trygghet (även om jag var helt borta). Mitt i allt drabbades jag dessutom av kramp i benet och behövde lägga ner det mellan värkarna vilket inte var helt optimalt eftersom Ludwigs huvud klämdes och således åkte in igen, så höll det på några gånger innan han plötsligt slank ut. Känslan när allt glider ut är helt bisarr och jag minns att jag kunde riktigt känna armarna och benen passera där nere, en sjukt obehaglig känsla som inte går att beskriva med ord. Kort där efter hade jag världens sötaste lilla Ludwig liggandes på min mage och jag kunde fortfarande inte riktigt förstå, det tog några minuter innan jag på riktigt kände den där glädjen som alla beskriver för till en början var jag bara chockad över allt jag hade gått igenom men när jag sedan fick ögonkontakt med Ludwig var all smärta och de senaste fyra timmarna som bortblåsta.

Jag vet inte hur det är möjligt men jag lyckades alltså föda utan att spricka och fick bara en liten reva som egentligen inte hade behövt sys men BM satte ändå ett stygn för att skynda på läkningen. Jag kunde omgående gå på toaletten och kissa utan några problem och jag har heller inte haft några problem med att göra nr 2 som jag förstått att många upplever som besvärligt efter en förlossning. Jag blödde dessutom väldigt lite under förlossningen och så här två veckor efter att Ludwig anlände har blödningen i princip slutat. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag fick en snabb förlossning som såklart var otroligt intensiv och fruktansvärt smärtsam men jag har inte några ”traumatiska” minnen i den bemärkelsen, jag är dessutom så otroligt tacksam över att Ludwig lyckades ta sig ut frisk och allert. Känslorna till honom är obeskrivlig, jag trodde aldrig att jag skulle ha förmågan att känna så här mycket för någon…

Ludwig vägde 2.875 gram och var 47cm lång när han föddes.

Om ni har några som helst frågor så får ni mer än gärna ställa dem, jag kommer att svara så öppet och ärligt som möjligt! Jag hade själv miljoner frågor innan förlossningen som jag kände att jag inte riktigt fick svar på så nu när jag har allt färskt i minnet är det optimalt att ställa frågor, jag har förstått att man glömmer det man gått igenom väldigt snabbt!

BeSafe iZi Go – en enkel bilbarnstol

Det här med att välja barnvagn och bilbarnstol är något jag kan rekommendera er gravida att göra i god tid innan beräknat BF, inte minst för att det kan vara enormt lång leveranstid utan även för att det finns en djungel av åkdon att välja mellan och priserna kan skilja mycket beroende på vilken återförsäljare man väljer. Vi fick rekommenderat från flera vänner att beställa barnvagn direkt från Holland (Joolz-vagnen precis som Bugaboo’n är nämligen av Holländsk design) eftersom det många gånger blir billigare. Vi beställde därför både vagnen, babyskyddet samt alla tillbehör från Baby Plus vilket jag varmt kan rekommendera vidare.

Nu är det snart två veckor sedan vår lilla Ludwig kom till världen och vi har redan hunnit inviga både barnvagnen och babyskyddet (bilbarnstolen), sen har det inte blivit några långvariga promenader eftersom det är så förbaskat kallt men så snart vädret tillåter tänkte jag ta mig en längre tur och se vad åkdonet går för. Bilbarnstolen har vi däremot  redan använt flitigt, vi valde en BeSafe iZi Go som är kompatibel med Joolz-barnvagnen och med hjälp av ett klick kan monteras på vagnstommen. Man behöver således inte plocka ur bebisen från bilbarnstolen om man tex snabbt ska in i matbutiken, sjukt smart lösning om ni frågar mig! Vi valde dessutom en monteringsmodul i bilen där man med bara ett klick smidigt sätter fast bilbarnstolen, jag gillar allt som förenklar och denna lösningen är fenomenal.

Till en början tyckte jag att det var lite läskigt att placera Ludwig i bilbarnstolen, framförallt när vi bara några timmar efter förlossningen var tvungna att själva köra till Patienthotellet i Lund och man kan ju bara föreställa sig chocken som bebisen infinner sig efter att ha legat i magen i så många månader. Så här i efterhand upplever jag dock att han tycker om att sitta fastspänd i sitt babyskydd och det dröjer inte många minuter innan han har somnat i bilen…

 

Jag har även fått många frågor kring skötväskan så jag tänkte knåpa ihop ett inlägg om den senare i veckan, den kommer hur som helst från Bagasi.

Tips på babynest

Det är onekligen en mängd saker man ska införskaffa sig när man får barn, själv upplevde jag att jag knappt hann med att göra research på de produkterna vi behövde införskaffa och således säkerställa att vi faktiskt valde de bästa/mest prisvärda på marknaden. Babybest är ett exempel som vi lyckades klicka hem i sista minuten (det anlände samma dag som Ludwig föddes), dels för att jag tyckte att majoriteten av nesten på marknaden var fula dels upplevde jag att de flesta nesten var orimligt dyra och av den anledningen velade jag in i det sista. Slutligen hittade jag detta nestet på rea och vi är så himla nöjda med det, jag ville ha ett stilrent och ganska diskret nest snarare än ett med tex volanger, spets och rosetter. Detta nestet (klick) finner ni just nu för 549kr istället för ordinarie 849kr så passa på att fynda om ni väntar barn…

Jag kan även rekommendera er att ha ett ”kiss-skydd” i botten för tro mig, det kommer tillfällen då bebisen både kissar och gör andra behov som läcker ut från blöjan och det är skönt att slippa behöva tvätta nestet var gång det händer.

Förlossningsberättelse del 2…

Efter att vi fått vårt rum på Förlossningen frågade barnmorskan om jag hade haft några funderingar kring bedövning. Jag har hela tiden haft som mål att föda med endast lustgas vilket jag förklarade, jag är så otroligt rädd för sprutor efter nervskadan jag fick när en sjuksköterska injicerade en voltarenspruta fel som resulterade i att tre nerver skadades och tog hela TVÅ ÅR att reparera. Barnmorskan föreslog därför att jag skulle hoppa i ett varmt bad vilket jag nappade på, även om jag varit väldigt skeptisk till att bada vid förlossningen. Hur som helst var det faktiskt ganska skönt men värkarna kändes precis lika mycket som innan och ganska snabbt klarade jag inte längre av att ligga i badkaret, värkarna kom så tätt att jag hade svårt för att kliva ur. Så fort en värk gick över fick jag snabbt ställa mig upp, där blev jag stående tills nästa värk hade genomsyrat min kropp, nästa steg var att ta klivet ur badkaret och sedan kom nästa värk, efter det fick jag snabbt som tusan (med hjälp av maken) torka av mig och kasta på förlossningsrocken innan nästa värk gjorde mig förstelnad av smärta. Det tog några minuter att sedan gå in till rummet igen. Jag hade önskat en dos lavemang eftersom jag hört att många, under förlossningen, annars råkar göra nummer två samtidigt som man krystar ut bebisen vilket jag verkligen inte ville uppleva. Det var dock lättare sagt än gjort att mäkta med den där dosen samtidigt som värkarna fortsatte att genomsyra kroppen, värkarna kom så tätt att jag till och med satt fast på toalettstolen ett tag.

Där efter blev vi lämnade ensamma på rummet vilket förvånade mig, jag trodde att man skulle ha lite mer stöttning från barnmorskan genom att få tips kring hur man bäst tar sig igenom värkarna men för vår del fick vi klara oss själva. Ganska snabbt hade jag så ont att CJ åter ringde in barnmorskan och frågade om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det, CJ tyckte till och med att jag skulle testa morfin eftersom han såg hur mycket jag plågades men jag vägrade även morfinet och upprepade hela tiden i mitt huvud:

”max ett dygn av olidlig smärta”

”min mamma har fött tre barn med endast lustgas, då klarar jag också det”

”se det som ett träningspass”

”man har mer vila än smärta”

En annan sak som verkligen hjälpte mig genom värkarna var att jag (efter tips från vänner som precis fött) hade bett CJ att räkna högt när en värk var påväg (varje gång jag satte lustgasmasken till ansiktet visste han att det var dags att börja räkna, vi fick tyvärr inte lov att titta på monitorn där du kan se hur värkarna kommer och går vilket hade underlättat för CJ), det är nämligen tre faser i en värk. Först har man en upptrappningsfas som varar i ca 20 sek, sen har du 20 sek som bokstavligt talat är olidliga och där efter har du ca 20 sek kvar där värken trappas ner för att sedan rundas av med lite vila innan nästa värk kommer. På så vis kunde jag själv ha kontroll och när CJ hade räknat ner försökte jag verkligen att slappna av i kroppen eftersom jag hade läst att om man inte gör det upplevs det som att värken aldrig försvinner. Sen är jag dessutom en ”kontrollmänniska” och för mig känns det så mycket bättre när jag har något att fokusera på och känner att jag har lite koll på läget (inte för att jag hade någon särskild koll egentligen för det gjorde så fruktansvärt ont). Jag tog helt enkelt varje värk för sig och efter att en värk hade passerat tänkte jag ”det var en värk närmare målet”. Maken har dessutom berättat att jag hela tiden frågade vad klockan var, det minns jag knappt själv men jag ville väl ha koll på hur många timmar jag varit inne och hur många timmar av ”det där dygnet av smärta” jag eventuellt hade kvar…