Visar inlägg från "graviditet"

Gravid v. 21

Som ni säkert redan vet fick vi besked om att vårt ”due date” tidigarelades några dagar (nytt datum 24/1) vilket betyder att jag nu är inne i vecka 22 och av den anledningen tänkte summera vecka 21 som har passerat i en hiskelig fart. Äntligen börjar tiden rusa på lite! Det bästa med veckan var helt klart att vi äntligen fick veta vad det är för en liten krabat som gömmer sig i min mage och ögonblicket innan vi fick reda på det var så otroligt speciellt, ja hela ultraljudet var en fantastisk upplevelse och det känns nästan lite sorgligt om det här var sista gången vi får se honom innan han kommer ut. Jag tror dock att jag kommer gå på ännu ett ultraljud i och med jag går på Levaxin…barnmorskan nämnde något om det.

I övrigt har jag faktiskt mått ganska bra! Jag tycker generellt att tröttheten börjar lägga sig, sen har jag såklart fått en och annan dipp då jag bokstavligt talat har fått dyka ner i sängen för att ta en powernap efter jobbet men det är inte alls lika ofta som tidigare. Jag har fortfarande ett tryck/samt lite krampaktiga smärtor längst ner i livmodern och jag börjar ana att det kan vara Ludwig som stundtals ligger och trycker där nere för ibland när jag masserar på ”trycket/där det är lite ömt” känns det precis som att bebisen förflyttar sig och att trycket/smärtan lättar något. Jag har av denna anledningen inte vågat träna för det känns så otroligt obehagligt och det är under eftermiddagarna/kvällarna som det är som värst (det är över två veckor sedan jag körde ett gym- eller spinningpass) så jag har istället hållit fast vid mina dagliga pw:s (jag har lyckats gå ca 50min varje dag de senaste två veckorna och halleluja så tungt det är redan), ibland får jag dock stanna till då obehaget i magen blir så påtagligt att ett illamående sveper över mig. Det känns nästan som att magen vänds ut och in, kan det vara så att Ludwig kommer åt navelsträngen och att det är känslan när navelsträngen åker omkring som sveper över mig?

Mina hungerskänslor har avtagit och jag äter i princip som jag gjorde före graviditeten, det är så skönt att slippa hyvla ostskivor rakt in i munnen för det har ju hänt alldeles för ofta när jag fått blodsockerfall. Jag är dessutom extremt sugen på frukt (speciellt ananas) och äter i princip en skål med fruktsallad varje vardagskväll, så länge det är frukt så sätter jag inga limits men när det kommer till sötsaker har jag börjat dra ner för att endast ”unna mig” ett par gånger i veckan. I måndags fick jag dock enorma cravings efter lösgodis så jag släpade med mig maken till Hemmakväll efter middagen och den påsen som jag köpte satt sannerligen som en smäck, förutom det svaga ögonblicket har veckan varit väldigt bra med nyttiga luncher/middagar och frukt som kvällssnacks. Jag har heller inte lagt på mig några ytterligare kilon och står stadigt på mina +7,5kg vilket känns skönt, kanske har det börjat avta nu? Magen växer dock som aldrig förr och jag blir alltid lika förvånad när jag går förbi spegeln här hemma och ser hur enorm jag har blivit, tyvärr har jag ju lagt på mig ett lager över hela kroppen men hoppas nu att det bara ska vara magen som fortsätter att växa. Jag kan även märka att benen har blivit lite vätskefyllda i knävecken och sen vaknar jag fortfarande omkring 5 gånger per natt för att jag behöver gå upp och lätta på blåsan…

Det blir en liten Ludwig…

I fredags var vi på ultraljud och herre min gud vilken häftig upplevelse det är att få se sin lille bebis ligga och sprattla i magen, vi såg ganska omgående att det var en liten gosse som gömde sig i min mage och det är sannerligen en livlig liten krabat som inte alls ville göra som barnmorskan bad honom om! Allt såg jätte bra ut men hon kom inte riktigt till för att granska hjärtat så jag måste dit på måndag igen för att göra ännu ett ultraljud, jag antar att de måste checka av kroppens alla organ och se så att ingenting avviker. Tydligen var vi dessutom längre gångna än vad vi själva hade räknat ut och ”tjänade” således en hel vecka (till min stora glädje) så nu är vi alltså i v.21 istället för v.20 och vår nya veckodag då vi träder in i en ny graviditetsvecka blir alltså på torsdagar.

Efter ultraljudet åkte vi raka vägen ut till Emporia och Newbie som för tillfället är Ludwigs favoritmärke när det kommer till outfits, jag hade kunnat handla hur mycket som helst men vi hejdade oss och köpte bara en uppsättning i storlek 50 och en i storlek 56. Hur många outfits behöver man per storlek? Vi tänkte nämligen att vi skulle försöka planera våra inköp så att han verkligen kommer att använda allt vi köper till honom och vi köper hellre få ”lite finare” outfits än att överösa honom med på tok för många som inte alls kommer att användas. Jag längtar redan tills nästa gång jag ska på bebisshopping och hans mormor är inte sen på att haka med så vi har redan bokat in en heldag då vi tillsammans ska försöka planera och införskaffa hans första garderob som jag misstänker kommer att gå i stil med de två vi redan har köpt…

Blir det en flicka eller en pojke?

Idag har vi en stor dag framför oss, vi ska nämligen på rutinultraljud där vi kommer få se vår lilla bebis och förhoppningsvis även ta reda på vad det är som gömmer sig i min mage! Nästan alla tror att det är en pojk men själv har jag inte den blekaste aning, vi är bara så otroligt glada om allting visar sig vara bra och att bebisen där inne är frisk! Kvällen ska sedan firas i dubbel bemärkelse, den här helgen firar vi nämligen Bomullsbröllop och ett helt år som gifta! CJ har bokat bord på en restaurang som vi inte testat förut men innan dess hade vi även tänkt hinna med en tur till Emporia för att köpa bebisens allra första outfit, eller min kära mor har ju redan hunnit införskaffa både ett och två plagg men det blir i varje fall den första outfiten från oss…

Gravid v.20

Tisdagar är i dagsläget min favoritdag, det är nämligen den dagen i veckan som jag träder in i en ny graviditetsvecka och känslan av att ”due date” sakta men säkert börjar närma sig blir lite mer verklig. Jag tycker för övrigt att tiden sniglar sig fram och att jag fortfarande har halva tiden kvar känns som en oändlighet!

Tyvärr har jag inte förärats med en ”alldeles fantastisk graviditet”, men jag är heller inte en av de olycksdrabbade som har en fullkomligt hemsk upplevelse utan det har gått lite upp och ner. Det som hittills har varit den största utmaningen för mig är tröttheten, tröttheten som i sin tur har bidragit till att jag känt mig allmänt omotiverad och helt enkelt tappat intresse till att göra saker som jag annars tycker är roliga. Illamåendet har också varit påfrestande precis som foglossningen som jag drabbades av redan i andra månaden och som har begränsat mig när det kommer till fysisk aktivitet. Foglossningen har gjort sig till känna i form av huggliknande smärtor i svanken med omnejd, en smärta som för mig var alldeles främmande för jag hade av någon okänd anledning fått för mig att foglossning skulle kännas som en molande värk och inte som blixtrande hugg.

Nu, såhär 20 (fulla) veckor in i graviditeten, har det dock varit andra symptom som gjort sig till känna och som jag måste medge överträffar den jobbiga tröttheten. Det började egentligen i slutet på v.19 då jag till min stora fasa fick en blodaktig flytning. Jag har såklart läst att det kan förekomma små blödningar under den första halvan av graviditeten men samtidigt klingar blod inte särskilt väl med att man väntar barn eftersom det också kan vara ett tecken på missfall. Blödningarna i samråd med kramper och ilningar i magen samt att jag troligen också kände av sammandragningar (magen blev stenhård och öm när jag tryckte på den, jag tycker det är svårt att identifiera alla känningar men jag tror bestämt att det var sammadragningar jag hade) resulterade i att jag omedelbart fick åka in till akuten för att säkerställa att bebisen mådde bra och att allt såg ut som det skulle inuti magen. Det enda som avvek efter blodprov, urinprov och ultraljud var att jag hade lite för stort antal vita blodkroppar i förhållande till de röda vilket tydde på att det skulle kunna vara urinvägsinfektion, jag fick antibiotika och sedan skulle allt bli bra. När odlingen skickats iväg för analys visade det sig att jag inte alls hade haft någon uringvägsinfektion så jag antar att jag åt den där antibiotiken helt i onödan? Jag tycker egentligen inte alls om att behöva ta medicin med tanke på den dyrbara last jag bär på,  för tänk om medicinen skulle påverka fostret?! Nåväl, man är ganska hjälplös i sådana situationer och måste helt enkelt förlita sig på att läkarna har koll på vad de gör (även om jag inte har den bästa erfarenheten sedan tidigare)

I lördags fick jag tyvärr ännu en blodaktig flytning och jag beordrades att åka in till akuten för att åter igen säkerställa att bebisen mådde bra och att allt såg ut som det skulle med livmoderhalstapp och fostervatten mm. FEM TIMMAR fick vi vänta på akuten den här gången och det var med andra ord en fullkomligt slutkörd ”blivande mamma” som efter ännu ett ultraljud kunde andas ut. Jag har ju inte känt några rörelser i magen än så när sådana här situationer inträffar blir man ju jätte orolig, hade man bara känt att bebisen rör på sig tror jag man hade varit lugnare. Dessvärre kunde inte läkaren hitta någon förklaring till mina blödningar denna gången heller mer än att moderkakan verkar sitta ganska långt ner och att det då kan förekomma små blödningar, i de ”flesta fall” är det helt ofarligt för bebisen så vi får väl bara hoppas på att jag ingår i de där ”flesta fallen”. Nu är frågan hur vi ska agera om jag framgent får ytterligare blödningar, ska vi då varje gång bege oss till akuten för att genomgå samma procedur igen? Är det någon som upplevt samma sak? Det känns generellt som att det här inte är något man direkt ”pratar öppet med” vilket jag personligen hade uppskattat om man hade gjort för då hade man fått en bättre känsla om vad som är normalt, det här är ju helt nytt för både mig och min make så vi vet ingenting och känner oss ganska vilse emellanåt…

Topp: Rosemunde / Chinos (gravid): H&M / Brillor: Rayban / Klocka: Bering / Väska: Mulberry / Loafers: Zara

Vi väntar barn…

För mindre än ett år sedan stod vi där, inuti ett kapell mitt ute i Sydafrikanska landsbygden och ingick äktenskap. Hela vårt bröllop var ett enda stort äventyr, ett äventyr som vi ville uppleva innan vi blev föräldrar och en dröm som gick i uppfyllelse inte bara en gång utan flera gånger om. Nu är vi dock redo för ett helt nytt äventyr…ett livslångt sådant som jag är så otroligt glad och tacksam över att få uppleva tillsammans med min älskade make. Han kommer att bli den bästa pappan jag någonsin hade kunnat drömma om och jag ser så otroligt mycket fram emot att lära känna den lilla bebisen som växer inuti min mage, det känns fullkomligt overkligt…

Ni ska tro att jag har tvekat många gånger innan jag till sist beslutade mig för att skriva det här inlägget! Jag har varit kluven till om jag har känt mig redo för att berätta för precis alla och givetvis finns det fortfarande en oro över att någonting ska gå snett men så här halvvägs in i graviditeten är det inte lika lätt att dölja och ni är ju redan ganska många som har hört av er och misstänkt att vi väntar tillökning så svaret är ja, ni hade rätt. ♥