Idag är det TJUGOTVÅ år sedan min pappa försvann ur mitt liv, jag minns det som igår och jag kan egentligen fortfarande inte förstå varför det blev som det blev. Jag har så många frågor som jag aldrig kommer att få svar på och det har kommit till min insikt att jag aldrig kände min egen pappa, jag vet så lite om honom och jag har så få minnen kvar från den korta tiden som vi spenderade tillsammans…
Det sägs att tiden läker alla sår men jag vet inte riktigt om jag håller med, absolut lär man sig att leva med sorgen men för min del har hans bortgång satt djupa ärr i min själ och påverkat mitt liv något enormt, förmågan att känna trygghet och tillit till människor i min omgivning har varit en utmaning och något som jag fortfarande slåss med. Att från en dag till en annan plötsligt bara ha en förälder kvar i livet, att som barn få uppleva att precis hela världen rasar samman framför dina ögon och se sin mamma i förtvivlan försöka att få ihop vardagen utan någon som helst hjälp.
Jag skulle vilja säg att min mamma har varit i SUPERWOMAN som har tagit sig igenom det vi har varit med om och även om man inte kan säga att ”tiden läker alla sår” så kan man åtminstone säg att ”allt ordnar sig till slut” för det är precis vad det har gjort för mig även om jag stundtals varit beredd på att ge upp.