Bebisfötter kan vara bland det sötaste som finns! Så mjuka och alldeles alldeles lena! Tänk om man för alltid fick ha så gulliga fötter!
Igår var jag hos psykologen, jag anlände till kliniken något vimsig och insåg ganska snart att det egentligen var idag som jag skulle vara där! (jag skyller på småbarnslivet, haha) Som tur var hade hon fått en rad avbokningar så hon kunde ta emot mig ändå, ibland ska man ha tur! Det var minst sagt märkligt att sitta där tillsammans med en människa som man aldrig tidigare har träffat och berätta om något av det värsta man har genomgått i livet. Det tog inte många minuter innan tårarna rann längst med kinderna och jag tror bestämt at jag förbrukade en sådär tio pappersservetter. Jag inser att min senaste förlossning har inneburit ett trauma för mig, så fort jag pratar om det eller sätter mig ner och tänker på situationen spelas scenarierna upp i mitt huvud och det känns som att det var igår som jag genomgick händelseförloppet. Ni är så många som har skrivit till mig och frågat om vad som faktiskt hände och jag har bestämt mig för att jag ska skriva en förlossningsberättelse, jag vill dela med mig och berätta! Min förlossning var allt annat än hur jag hade föreställt mig att den skulle bli, det känns helt enkelt som att jag blev ”berövad” min förlossning. Jag som skulle ”njuta av situationen” den här gången, nu när man visste om vilken belöning man faktiskt skulle få efteråt och hur mycket kärlek ett barn ger. Nåväl, så snart jag finner lite mer tid ska jag sätta mig ner och återberätta vad jag faktiskt har gått igenom.
När det kommer till mitt besök hos psykologen och om det hjälper, det är alldeles för tidigt att säga. Min spontana slutsats är att det inte gör det, psykologen satt liksom bara där och lyssnade och jag fick gråta en skvätt. Jag fick bekräftat att det är alldeles normalt att reagera och känna som jag har gjort och att det tids nog kommer att blekna men det visste jag redan så vi får se hur jag känner efter att jag har varit där ett par gånger till.
Jag älskar denna klänningen ifrån H&M, jag tror den kostade runt 500kr och den har…
Födelsedagsoutfiten - klassiskt och stilrent Igår var det min födelsedag, 42 år kan jag skryta…
Sydtyrolen - Tessimo I Sydtyrolen som var vår andra destination på vår roadtrip bodde vi…
Ny hemsida på gång! Ville bara kika in för att berätta om att jag har…
En sann italiensk lunch på Gutshof Lana - Sydtyrolen En av dagarna i Sydtyrolen lunchade…
Giardini di Castel - Trauttmansdorffs slottsträdgård Att besöka Giardini di Castel och Trauttmansdorffs slottsträdgård när…
View Comments
Så tråkigt att höra och det är skrämmande att höra att så mycket går snett i förlossningsvården.
Jag har själv tyvärr fått gå igenom olika situationer i livet som jag sedan insett varit traumatiska men på olika nivåer. Jag har alltid kört på och till slut så förstörde jag min sköldkörtel, vilket i sin tur har förstört min hälsa och påverkat mitt liv på olika sätt. Att jobba med acceptans och att något har hänt är inte det lättaste.
Tänker att det är väldigt olika hur man upplever psykologsamtal, vissa tycker det är jätteskönt att bara få prata av sig för en främmande person och andra tycker det är jättejobbigt. Ibland kan det räcka med ens nära och käras stöd och samtal. Ibland kan det vara så att det handlar om personkemin med psykologen och att man hamnar "rätt".
I ditt fall tror jag det kan vara bra med att få börja med att få ur sig allt men om fortsatta samtal inte känns som att det hjälper kanske du behöver få annan hjälp med att bearbeta traumat. Jag tänker också att det bör finns grupper med andra kvinnor som har gått igenom liknande situation och kan förstå dig på ett annat sätt.
Att skriva ner allt som har hänt kan också vara ett bra sätt att bearbeta det på, oavsett om du väljer att dela med dig eller hålla det för dig själv.
Hoppas att du snart mår bättre, du strålar på bilderna och barnen är bedårande!
Ja det är lite skrämmande och att det handlar om så små marginaler för att något ska gå så otroligt snett, man är utsatt i den situationen.
Jag har väl gjort lite likadant, var med om ett trauma även när min pappa gick bort när jag inte alls var gammal och det har verkligen satt sina spår. Då pratade jag inte med någon och vi pratade heller inte om det i familjen vilket jag så här i efterhand har insett var helt fel.
Du har nog rätt, jag får känna efter hur det känns men samtidigt har vi pratat om hela händelsen väldigt mycket här hemma så just det känner jag inget behov av egentligen utan snarare att jag behöver nycklar för hur jag ska kunna acceptera hela situationen och "leva med" det som har hänt. Nåväl, tiden får utvisa. :-)
Tack för att du delar med dig, det värmer verkligen!
Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor, men samtidigt så ledsamt att läsa om att din förlossning har lämnat ett stort trauma. Som psykolog (specialiserad inom trauma och sorgbearbetning) så tycker jag att det är mycket bra och starkt att du har tagit steget att söka professionell hjälp. Förhoppningsvis kan du tillsammans med din psykolog hitta de verktyg som passar just Dig och din situation för att kunna bearbeta det som har hänt. Ta hand om dig och ge det tid, det är mycket i både kropp och knopp som ska få lov att falla på plats.