Besök hos psykolog

Bebisfötter kan vara bland det sötaste som finns! Så mjuka och alldeles alldeles lena! Tänk om man för alltid fick ha så gulliga fötter!Igår var jag hos psykologen, jag anlände till kliniken något vimsig och insåg ganska snart att det egentligen var idag som jag skulle vara där! (jag skyller på småbarnslivet, haha) Som tur var hade hon fått en rad avbokningar så hon kunde ta emot mig ändå, ibland ska man ha tur! Det var minst sagt märkligt att sitta där tillsammans med en människa som man aldrig tidigare har träffat och berätta om något av det värsta man har genomgått i livet. Det tog inte många minuter innan tårarna rann längst med kinderna och jag tror bestämt at jag förbrukade en sådär tio pappersservetter. Jag inser att min senaste förlossning har inneburit ett trauma för mig, så fort jag pratar om det eller sätter mig ner och tänker på situationen spelas scenarierna upp i mitt huvud och det känns som att det var igår som jag genomgick händelseförloppet. Ni är så många som har skrivit till mig och frågat om vad som faktiskt hände och jag har bestämt mig för att jag ska skriva en förlossningsberättelse, jag vill dela med mig och berätta! Min förlossning var allt annat än hur jag hade föreställt mig att den skulle bli, det känns helt enkelt som att jag blev "berövad" min förlossning. Jag som skulle "njuta av situationen" den här gången, nu när man visste om vilken belöning man faktiskt skulle få efteråt och hur mycket kärlek ett barn ger. Nåväl, så snart jag finner lite mer tid ska jag sätta mig ner och återberätta vad jag faktiskt har gått igenom.När det kommer till mitt besök hos psykologen och om det hjälper, det är alldeles för tidigt att säga. Min spontana slutsats är att det inte gör det, psykologen satt liksom bara där och lyssnade och jag fick gråta en skvätt. Jag fick bekräftat att det är alldeles normalt att reagera och känna som jag har gjort och att det tids nog kommer att blekna men det visste jag redan så vi får se hur jag känner efter att jag har varit där ett par gånger till.