Falsk Krupp - ett mardrömsdygn
Igår var en av de hemskaste dagarna i mitt liv! Det började egentligen redan sent kvällen innan. Jag gick i vanlig ordning in för att kolla till Ludwig innan vi själva skulle lägga oss och insåg att han var skållhet och fullkomligt genomsvett. Jag plockade upp honom och gick in på toaletten för att ta tempen som visade 40 grader! Samtidigt började han hosta och lät fullkomligt hes i halsen samtidigt som han grät av förtvivlan för att han mådde så dåligt. Vi gav honom en alvedon och tog med honom in till vår säng (första gången som vi bröt rutinerna sedan han lärde sig sova hela nätter), vi staplade upp kuddar så att han låg högt med huvudet men det blev inte mycket sömn för vår del kan jag lova. Successivt började Ludwig hosta mer och mer och ganska snart kom det ett väsande ljud när han andades, han andades dessutom tungt och kom inte alls till ro. Timmarna gick, Ludwig blev sämre och till sist ringde vi 1177 som redan då gav oss diagnosen "Falsk Krupp". Hon instruerade oss om att ställa oss vid en dörr så att Ludwig fick andas in frisk luft men om väsandet och hostandet inte försvann skulle vi åka in till akuten, vi testade och tyckte att han blev lite bättre så vi gjorde ett nytt försök till att sova. Jag tror klockan var närmare 04:30. Det dröjde fram tills halv sex innan vi tog beslutet om att ändå åka in till akuten, Ludwigs andetag var extremt ansträngda och ljudet från hans andning lät fruktansvärt. Ett tag var vi osäkra på om han sov eller om han rent av hade tuppat av. Väl i bilen påväg in till akuten piggnade Ludwig till, andningen blev bättre och när vi nästan var framme kände vi oss jätte dumma som ens hade åkt in och tänkte att vi nog skulle bli hemskickade igen, vi vände och körde raka vägen hem och beslutade oss för att istället gå till Vårdcentralen så snart de öppnade.
Vid åtta satt vi och väntade på att få träffa en läkare, Ludwig var betydligt piggare och gick runt och charmade alla andra patienter i väntrummet. En kort stund senare vände allting, vi hade hunnit med att ta blodprov och satt åter igen och väntade. Andningen blev snabbt sämre, väsendet kom tillbaks och han hostade mer än någonsin. Läkarna tog in oss och lät honom andas i en tub som skulle hjälpa till att vidga luftrören. Efter behandlingen blev vi ombedda att sitta en stund i väntrummet för att en kvart senare få en ny behandling. Under denna tiden eskalerade andningssvårigheterna, Ludwig blev hysterisk och grät och skrek. Jag gick och försökte vagga honom till ro men paniken blev starkare och starkare. Till slut kom sjuksköterskan ut och hämtade oss visade oss raka vägen till läkaren som snabbt lyssnade på andningen och omgående skrev en remiss till akuten. Detta var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv, hemska scenarier spelades upp i min hjärna och jag var så rädd för att han helt enkelt skulle kvävas. Jag kastade mig in i bilen och körde hem och hämtade Calle som tur var hade beslutat sig för att jobba hemifrån eftersom vi var så oroliga för vår son. Väl inne på akuten kom vi in direkt, läkaren kopplade upp Ludwig och gav honom dels kortison som vi sprutade in i hans mun och höll sedan en syrgasmask med kortison över hans mun/näsa. Att hålla denna masken på plats var inte lätt, Ludwig blev än mer hysterisk samtidigt som han hade svårt för att andas. Vi var tre personer som bokstavligen höll honom på plats och masken skulle han ha i ÅTTA minuter. En sjuksköterska stod bakom oss och sjöng imse vimse spindel, gestikulerade och gjorde allt för att han skulle tänka på något annat. Då kom tårarna för både mig och Calle. Hela situationen var så känslosam och även om läkarna hade informerat oss om att Falsk Krupp i de allra flesta fall inte är farligt så var vi båda så himla oroliga...
Ludwig fick vara kvar för observation en stund och så fort behandlingen var klar föll han i sömn, han sov i flera timmar. Förmodligen lättad över att han äntligen kunde andas och slappna av. Vi for hem, helt skakiga och var fortfarande oroliga för vår Ludwig. Andningen fortsatte nämligen att låta väsande fram tills kvällen men sen försvann alla problemen som över en natt och han hade åter igen bara de vanliga förkylnings-symptomen. Idag har han varit precis som vanligt, busat och lekt och hållit igång. Jag är så glad och tacksam över att det inte var något värre och jisses vad man får vara med om mycket när man är förälder.
