Förlossningsberättelse del 1

Det var med dunder och brak som vår lilla bebis fick för sig att komma till världen i torsdags, det var prick på dagen då vi gick in i vecka 38 och således 20 dagar före beräknat BF. Vi har ju hela tiden haft på känn att han skulle ha bråttom ut men det här var nog någon slags rekordfart och vi är så glada att han faktiskt bestämde sig för att stanna inne tills vi hade nått vecka 38 eftersom bebisen vid den tidpunkten är så gott som färdigbakad och bara precis ska lägga på sig lite mer i vikt.Dagen innan Ludwig anlände hade jag inga som helst aningar om att något var på gång, jag har ju under flera månader haft både sammandragningar (magen har dragit ihop sig vid minsta lilla rörelse och det har nästan känts som att man kramar ur magen likt en disktrasa) och i slutet även förvärkar (som jag upplever som mensvärk fast mycket mycket värre) så dessa känningar har ju hört till vanligheterna för min del. Natten till den 4e januari vaknade jag precis i vanlig ordning kring 4-tiden och skulle gå på toaletten men insåg ganska snart att det redan rann mellan benen, jag hade från andra hört att man ofta tror att man kissat på sig när "vattnet går" så jag for upp som ett kanonskott och in på toaletten och väl där kom det en hel pöl genom trosorna rakt ner på golvet. Maken for upp som ett kanonskott och vår första reaktion var "wow nu är det på gång", vid den tidpunkten kände jag varken sammandragningar, förvärkar eller fosterrörelser. På något underligt vis kändes magen nästan lite "tom" jämfört med hur jag tidigare upplevt den men det är kanske inte så konstigt när den hade tömts ut på så mycket vatten. Vi ringde genast förlossningen i Lund som ville att vi omgående skulle komma in för att säkerställa att bebisen mådde bra, vi satte oss fyllda av förväntan i bilen och skrev in adressen på GPS:en (vi hade nämligen inte hunnit testköra sträckan än) och jag började i bilen skriva ner förlossningsbrevet som vi helt enkelt inte hade hunnit med. Jag var ganska förvånad över att jag vid denna tidpunkten inte kände några som helst smärtor, i en halvtimmes tid fick jag ligga uppkopplade mot en CTG-maskin som intygade att Ludwig hade det hur bra som helst inne i magen. Efter kontrollen fick vi åka hem igen för att invänta att förlossningen skulle dra igång, vi bokade även in en telefontid dagen efter ifall det skulle visa sig att min kropp inte själv satte igång födandet. Det går verkligen inte att beskriva känslan som infann sig vid detta skedet, dels var jag såklart rädd för vad som komma skulle dels kände jag en enorm längtan efter att äntligen få träffa vår son som jag burit på under så många månader.Väl hemma tillagade vi scones och bokstavligen njöt av en god "sista frukost" sen kröp vi åter ner i sängen för att ta en powernap och ladda batterierna ifall det skulle visa sig att han fick för sig att anlända senare under dagen. Maken ringde såklart och meddelade att han inte skulle dyka upp på kontoret och vi var båda så otroligt glada över att han faktiskt var hemma när det väl drog igång, eftersom han jobbar i Danmark har det ändå funnits en oro kring hur lång tid det skulle ta för honom att ta sig hem när det väl var dags. Vid denna tidpunkten hade jag fått lite kraftigare förvärkar än vanligt, så pass intensiva att jag tog ett par värktabletter för att ens kunna somna. Efter vår lur strukturerade vi upp dagen så att vi fick gjort så mycket som möjligt här hemma, vi storstädare huset, maken körde bort till matbutiken för att fylla på det mest nödvändiga vi kunde tänkas behöva i kylen när vi sen kom hem, packade om förlossningsväskan och stoppade ner det sista som vi inte hade hunnit få ner, vi hämtade även vårt babynest som vi bara ett par dagar tidigare hade beställt hem och jag skrev ihop ett par blogginlägg så att det inte skulle eka tomt här inne om det nu var så att vi skulle iväg och föda senare under dagen. Jag tyckte det var skönt att hålla mig sysselsatt och när vi var klara med vår lilla "to do list" slog vi oss ner i soffan och googlade som hastigast upp en (sjukt kass) profylax-youtube-film som vi tänkte kunde vara bra att ha sett innan, vi hade ju inte gått någon andningsutbildning och har väl tänkt att vi får ta förlossningen lite som den kommer. De bästa tipsen hade jag ändå redan fått från vänner som nyligen fött barn och eftersom jag tränat hela mitt liv tänkte jag att andningen säkert skulle komma naturligt så den där filmen som maken googlat fram ägnade jag inte många sekunder åt, istället stod jag lutad mot trappräcket på ovanvåningen och försökte bita ihop varje gång det kom en förvärk som vi även försökte klocka. Jag tyckte det var svårt att klocka värkarna då jag inte riktigt kunde avgöra när de verkligen satte igång och när de var över utan jag tyckte snarare att jag hela tiden hade en molande värk som varierade i smärta.Vid 16 ringde vi in till förlossningen och berättade hur jag upplevde värkarna och frågade hur vi skulle veta när det väl var dags för att åka in, de sa åt mig att det inte lät som att det var på gång och att vi skulle fortsätta klocka värkarna och ta en värktablett. Barnmorskan sa även, precis som så många andra sagt, att man vet när det väl är dags för att åka in men så var det verkligen inte för mig. Två timmar senare ringde vi åter igen in och tänkte att det kanske är lika bra att åka in och istället bli hemskickade, barnmorskan sa till och med åt oss att vi skulle förbereda oss på att säkerligen få åka hem igen eftersom hon inte tyckte att det lät som att jag hade tillräckligt intensiva värkar. Vi blev ombedda att åka in till Malmö "Neonatalavdelningen" för en kontroll, det visade sig nämligen att Lund som vi hade planerat att föda på var fullt. Vi satte oss i bilen körde mot sjukhuset, vi hade båda känslan av att jag nog ändå borde ha "mer ont" innan det väl skulle vara dags och jag kände nästan att jag var lite överkänslig som "klagade" på att det ändå gjorde ganska ont. I bilen tilltog dock värkarna rejält och smärtan tydde sig på en helt ny nivå, väl framme hade jag så ont att jag i en värk inte kunde gå utan fick stå still och hålla i mig i närmsta vägg. Jag upplevde även att jag inte riktigt kunde prata samtidigt som en värk drog igenom kroppen, tårarna hade vid detta ögonblick tilltagit och jag grät samtidigt som jag försökte ta mig fram i korridoren. Väl framme undersökte en barnmorska mig och det visade sig att jag redan då hade öppnat mig 5cm och vi fick således gå över till Förlossningen där vi fick ett rum...