Ludwig ska få ett syskon...

...om allt går som det ska vill säga. Jag är egentligen lite emot att att berätta det i så tidigt stadie men denna gången har det varit extremt svårt att dölja. Dels har jag redan lagt på mig så många +kg och magen är lika stor som när jag var i vecka 25 med Ludwig vilket är helt galet, sen mår jag dessutom fruktansvärt dåligt vilket såklart har speglat av sig här i bloggen eftersom jag knappt har haft ork till att uppdatera. Jag är bara i vecka 16 så det är lång tid kvar men förhoppningvis ska allt gå bra även denna gången.

Med andra ord är jag fri från cellförändringarna som jag opererades för i slutet av förra året och jisses vilken lättnad det var när jag fick hem brevet efter min senaste kontroll, jag brast ut i tårar och det kändes som att en sten föll från mitt hjärta. Ganska direkt bestämde vi oss för att vi skulle försöka bli gravida och jag hade ju tänkt att det skulle ta åtminstone ett halvår men istället blev jag gravid direkt, vilket jag såklart är oerhört tacksam för men BF blev inte alls särskilt planerat då det till en början var beräknat tills den 24/12!! Efter kub-testet har dock BF tidigarelagts och därmed gav jag upp tankarna om att jag kanske skulle klara av att gå över tiden den här gången så att även denna bebisen blir ett januaribarn. Det känns nämligen så märkligt att det kommer skilja nästan exakt 2 år mellan Ludwig och hans syskon men rent årskulls-mässigt blir det bara 1 år. Undrar om det kommer att märkas stor skillnad rent utvecklingsmässigt när de växer upp? Någon som har erfarenhet? Vi är oavsett så glada och just nu räknar jag dagarna tills vi får träffa vår nya familjemedlem, jag ser också så himla mycket fram emot att det där envisa illamåendet ska försvinna för just nu är det olidligt. Vissa dagar ligger jag däckad och kommer knappt ur sängen, vissa dagar mår jag OK men illamåendet ligger hela tiden där som ett moln och gör tillvaron tuff för mig. Så här mådde jag inte alls när jag var gravid med Ludwig!

Foto: Aleks