Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Elsas 2års dag! Min lilla prinsessa som inte bara fick en tuff start i livet utan även ett tufft första år. Idag har tankarna fört mig tillbaks till kvällen då hon föddes och allt som vi upplevde då samt efterföljande dagar med en ovisshet som bokstavligen höll på att ta knäcken på oss. Rädslan över om hon skulle få men för livet av syrebristen hon fick vid födseln (och nej syrebrist är inte detsamma som att man är lite blå när man föds, vilka många verkar tro). Elsa hade 0 på Apgerskalan som används för att snabbt bedöma det allmänna hälsotillståndet hos nyfödda. Innan Elsas ankomst hade jag inte ens koll på den skalan och tittade genast på Ludwigs skala som visade 2 utav 2 poäng. Elsa hade ingen andningsfrekvens, ingen muskeltonus, ingen respons över huvudtaget, ingen puls och var kritvit när hon föddes. Calle var säker på att hon var död när han först såg huvudet titta ut, vilket hon var fram tills man fick liv i henne igen. Att hon dessutom fastnade när situationen redan var så kritisk gjorde att allt blev KAOS. Ett trauma som jag inte önskar någon att uppleva. Så många gånger jag har tänkt – ”tänk om barnmorskan inte hade kollat till henne just den där sekunden”, ”tänk om barnmorskan inte hade bedömt läget som kritiskt exakt när hon gjorde det”, ”tänk om det inte hade funnits någon läkare tillgänglig just den sekunden”, ”tänk om läkaren inte hade lyckats få tag i Elsas arm och ryckt ut henne exakt den sekunden”….
Idag vill jag dock påstå att vi har tagit oss ur det ”helskinnade” och starkare än tidigare. Att vi dessutom åkte på ett år av skenor/gips/skenor med Elsa gjorde inte situationen bättre. Fy farao, jag blir tårögd bara jag tänker på det där året. Vi tog bokstavligen en dag i taget och det där ljuset i tunneln lyste länge med sin frånvaro. Men jäklar så starka vi var! Mycket har jag lärt mig av denna tiden och framförallt vad som är viktigast i livet och vilka som faktiskt finns där för en när man behöver dem som mest. Till er som har någon i er närhet som genomgått ett trauma, hör av er! Om det så bara är ett ”hej jag tänker på dig” så lovar jag dig att de behöver det och inte bara en gång utan om och om igen. Ett trauma tar tid att läka. Visa att du finns där om hen behöver prata och ta initiativ till att ses om du verkligen bryr dig!
Elsa låg uppkopplad med elektroder de första två dygnen för att scanna hjärnan och se om hon hade råkat ut för hjärnkramper vilket hade varit en antydan till att hon skulle fått en skada på hjärnan. Allt såg tack och lov bra ut och jösses så tacksam man är för vården när man råkar ut för något sådant. Tänk, det är inte ens alla sjukhus som har resurserna vid sådana här situationer. Hennes högra arm var dessutom alldeles svart (därför den är lindad på bilden) efter att man hade lyckats få tag på den och bokstavligt talat ryckte ut henne ur min kropp (hon satt fast på två ställen), ytterligare något som hon hade kunnat få men utav men ännu en gång visade hur stark hon är. Armen läkte som den skulle och vi gick till en sjukgymnast en tid efter förlossningen men ganska snabbt kunde man konstatera att armen var fullt frisk. Bara att se sin bebis så här är hjärtskärande. Jag satt helt apatisk bredvid och stirrade ut i tomma intet, jag tror bestämt att jag fick någon form av förlossningsdepression (inget konstaterat men nu med lite distans till allt så känns det som det) av hela händelsen.
Jag älskar denna klänningen ifrån H&M, jag tror den kostade runt 500kr och den har…
Födelsedagsoutfiten - klassiskt och stilrent Igår var det min födelsedag, 42 år kan jag skryta…
Sydtyrolen - Tessimo I Sydtyrolen som var vår andra destination på vår roadtrip bodde vi…
Ny hemsida på gång! Ville bara kika in för att berätta om att jag har…
En sann italiensk lunch på Gutshof Lana - Sydtyrolen En av dagarna i Sydtyrolen lunchade…
Giardini di Castel - Trauttmansdorffs slottsträdgård Att besöka Giardini di Castel och Trauttmansdorffs slottsträdgård när…