Igår gick jag in i vecka 28 och det känns så underbart att dagarna passerar lite snabbare nu. Den här veckan har, precis som övriga veckor, inneburit en rad krämpor som egentligen började först i söndags då jag fram mot kvällen drabbades av akut illamående. Illamåendet var så pass kraftigt att jag fick sitta hängandes över en spann i full beredskap under säkert två timmars tid, känslan av att när som helst kunna spy men att ingenting kommer upp är fruktansvärd och även om det la sig något kring midnatt mådde jag bokstavligt talat skit hela natten. Jag sov i princip inte en blund och när det sedan var dags att gå till jobbet och jag fortfarande kände mig fullkomligt vimmelkantig tog jag mitt förnuft till fånga och stannade hemma. Utöver detta akuta illamående drabbas jag var och varannan natt av att hela benet krampar sig vilket utmynnar i att jag gråtandes blir stående på sovrumsgolvet i en halv evighet (känns det som, men jag skulle uppskatta att jag säkerligen står där i en kvart innan det släpper) och frenetiskt försöker sträcka ut musklerna, CJ kommer såklart till min undsättning och gör sitt bästa med att massera det drabbade benet. Krampen börjar under foten och går upp till baksida lår med störst smärta i knävecket, det gör verkligen fruktansvärt ont och en tanke har slagit mig att vad gör jag om detta inträffar samtidigt som jag ska föda? Nåväl, nu har jag helt uteslutit skor med klack (inte för att jag har gått i klackar särskilt ofta under graviditeten) och när tid finns får maken så illa tvunget ge mig ben- och fotmassage innan läggdags vilket jag hoppas ska fungera lite förebyggande. Jag är dessutom noga med att äta mina vitaminer som bland annat innehåller magnesium som jag förstått ska vara bra för just kramp! Jag upplever dessutom att jag ganska snabbt får ont under fötterna när jag är ute och går, vilket jag tror beror på att jag bär omkring på +10kg jämfört med vad jag är van vid…
Nåväl, det blev en omgång ”avkräkning” även denna veckan och jag står fast vid att jag inte förstår de personer som påstår att det är ”mysigt att vara gravid”. Sen ska jag såklart inte döma någon för alla graviditeter är högst individuella och många mår säkert precis sådär prima som de säger men om jag ska vara ärlig så hade jag nog inte, även om jag hade mått bra, tyckt att det var så förbaskat mysigt att vara gravid för jag känner mig mest fången i min egen kropp. Man orkar inte göra samma saker som tidigare, jag kan inte träna, bara att ta en promenad kan vissa dagar vara jobbiga och dessutom blir ju kroppen fullkomligt förfallen. Nu har mina ben svullnat upp och jag har även fått en hel del ”åderbrocks-liknande” märken på ena vaden för att inte tala om att jag konstant lider av förstoppning. Jag har till och med fått äta laxerande medel och trots detta kan jag nästan inte gå på toaletten, inte blir det bättre av att jag dagligen ska äta järntabletter vilket har fått just en förstoppande biverkan på mig. Nästa vecka ska jag därmed sätta ihop en meny bestående av sådana matvaror som ska vara bra vid förstoppning, jag har tex redan börjat äta katrinplommon som jag dessvärre inte riktigt tycker särskilt mycket om men jag har hört att det ska vara effektivt.
Promenaderna har lyst med sin frånvaro och jag tror bara jag har hunnit med ca 4 styck den föregående veckan, jag märker dock att jag inte riktigt orkar bry mig så mycket om motionen längre så det får bli lite som det blir sen får jag ta tag i det igen efter att Ludwig har anlänt. Han är för övrigt väldigt aktiv i magen och det verkar som att han gillar att ligga i ”spjärn” eller vad man nu kallar det. Det känns nämligen som att har trycker benen in mot ryggen samtidigt som har trycker rumpan ut mot naveln, en riktigt obehaglig känsla och när detta händer då jag tex är ute på promenad måste jag stanna till och försöka få honom att byta position. Tänk att han ligger så nära men att han ändå är så långt borta, det är en sån märklig känsla och jag tycker fortfarande att det är svårt att relatera till att det är en liten bebis som ligger där inne och trycker. Jag längtar något enormt efter att han kommer ut…
Foto: Linda