Den här bilden är från 2016, jag tror den knäpptes av i april/maj någon gång och vi var påväg till Helsingborg för att träffa min nyfödda brorson Benjamin. Då, helt ovetandes om vad som komma skulle och att vi ett år senare inte skulle ha vår lilla hund vid liv. Tårarna rinner längs med kinderna samtidigt som jag skriver detta inlägget och saknaden är obeskrivlig! Jag har inte riktigt klarat av att skriva om hans bortgång här på bloggen och det är fortfarande så himla svårt att förstå att jag aldrig mer ska få pussa på honom, se hans lilla svans vifta av glädje varje gång man kommer hem eller höra hans enorma snarkningar som kunde få både mig och CJ att ligga sömnlösa om nätterna. I tio år har jag haft honom vid min sida, han var min allra bästa vän och själsfrände. Jag minns det som igår då vi for iväg för att hämta hem honom kring juletid 2006, den absolut bästa julen i mitt liv som plötsligt gav livet en helt annan innebörd. Jag minns även dagen då vi tvingades åka till veterinären för att ge honom den där sista sprutan, sprutan som fick honom att somna in för gott….det svåraste beslutet jag någonsin tagit och utan tvekan den värsta dagen i mitt liv.
Idag skulle vår älskade Miio fyllt 11 år och jag vill någonstans tro att han sitter där uppe och äter sin favoritkorv och har det bra…