När livet känns som en enda stor karantän

Karantänliv

Ja ungefär så känns det för oss just nu och det utan att vi ens har Covid! Jag är så himla trött på detta att hälften vore nog. Kan inte allt bara återgå till det normala? Hade detta varit innan Covid så hade barnen aldrig varit hemma från Förskolan så här frekvent. Saken är den att de behöver stimulansen från att träffa kompisarna, här hemma klättrar de på väggarna. Trots att Elsa slutade att sova middag strax efter sommaren så är hon numer så svårnattad om kvällarna.

Efter att hon slutade med napp i julas var det något hände med nattningarna. Dels så blev hon världens pratkvarn och jag upplevde att den verbala utvecklingen verkligen blomstrade. Utöver det är det kickar det igång en överskottsenergi precis lagom tills när hon ska gå och lägga sig. Det är så frustrerande när vi båda måste jobba här hemma på kvällarna, som till exempel idag när vi har vabbat. Hade hon sovit middag hade det varit katastrof, då lägger hon sig vid samma tid som oss. Vi tog halva vabbdagen var och det är precis vad jag orkar med sen är jag helt slut i rutan. Nu förstår jag de där kollegorna som en gång sa att det var rena semestern att komma till kontoret jämfört med att vara hemma en hel dag med barnen. Hemskt att säga det men det är verkligen så intensivt…och sen ovanpå det stressen över att man inte hinner jobba som man ska.