När livet vänds upp och ner…

Det var precis vad som hände oss i helgen, livet blev fullkomligt KAOS och den här lille kämparen höll på att försvinna ur vårt liv. Jag tror aldrig jag varit så skraj och jag har aldrig någonsin känt mig så hjälplös som jag gjorde när vi tog vår lilla hund i filten och akut begav oss till djursjukhuset. Tack gode gud för att vi har det så uppstyrt här i Sverige att det faktiskt finns sjukhus även till våra fyrbenta små vänner, vi har så här i efterhand konstaterat att de faktiskt får bättre hjälp än vad vi själva får när vi behöver akutvård. Sen att det kostar en halv förmögenhet är ju en annan femma, hjälpen finns där och man får hjälp direkt! (SJUTTON TUSEN gick notan på för detta besöket och försäkringen täcker långt ifrån allt, bara en liten parantes till er som funderar på att skaffa husdjur. Se till så att ni sparar till sjukvårdskostnader för när det väl behövs så blir det dyrt!)

Som jag redan berättat fick vi i februari konstaterat att Miio har ett blåsljud på hjärtat, vi fick aldrig veta orsaken till varför blåsljudet fanns där utan veterinären skrev bara ut en medicin som han dagligen ätit. Till en början tyckte vi att han blev bättre,  fram tills förra veckan då det plötsligt vände. Han började hosta ännu mer än vad han hade gjort innan han började med medicinen, samtidigt hoppades vi på att det skulle gå över för han var pigg i övrigt och både åt och drack som han skulle och medicin hade vi inte slarvat med. Efter att ha ringt djurupplysningen och hostattackerna blivit så ihärdiga att han blev fullkomligt utmattad efteråt kastade vi oss i en taxi och for till djurakuten, väl där gick allt så snabbt. Efter att ha röntgats kunde man konstatera att han hade vätska i lungorna, han skrevs in och man kopplade genast in vätskedrivande samt planerade för en rad undersökningar och beslutade om att även göra ultraljud. Det var fruktansvärt att lämna honom där, rädslan i hans ögon när de tog tag i hans små tassar och höll fast honom i liggande position för att kunna få till bilderna på hans små lungor. Vetskapen om att han skulle ligga alldeles ensam i en syrgasbur och inte veta vart han befann sig eller vart vi höll hus. Denna stressade tillvaron framkallade såklart ännu värre hostattacker och jag trodde för ett ögonblick att han skulle kvävas framför ögonen på oss, veterinären lugnade oss och menade på att det inte alls behöver vara så allvarligt som det lät och när vi väl lämnat akuten kändes det faktiskt lite bättre för han var ju ändå i ”rätt händer”.

När telefonen sedan ringde bara några timmar efter att vi skrivit in honom frös jag nästan till is och precis som jag befarade ringde veterinären för att be oss att omgående komma in till akuten, Miio hade blivit sämre och var inte längre vid medvetande och befann sig dessutom i ett krampaktigt tillstånd där han bara låg och skakade. Tårarna for längs med kinderna och vi kastade oss i panik in i första bästa taxi i tron om att på riktigt ta farväl av vår älskade bebis. Väl framme hade de (tack gode gud) fått liv i honom igen och stabiliserat hjärtfrekvensen, varför han hade hamnat i detta tillstånd kan man inte svara på. Hur som helst, efter två dygn på akuten kunde man konstatera att Miio lider av en hjärtsjukdom som inte alls svarade till den medicinen vi tidigare fått utskriven mot blåsljudet utan kräver en helt annan medicin samt vätskedrivande för att hindra att lungorna fylls med vätska. Vi har alltså fått hem vår lilla älskling igen, om än något tilltufsad och skalperad på diverse områden på kroppen. Han har svarat bra på medicinen och både äter och dricker, han är fortfarande trött och hostan har ännu inte försvunnit helt men är betydligt bättre och mildare.

Två tabletter två gånger om dagen ska han ha, vi ska dessutom hålla koll på hans andningsfrekvens som ska vara inom ett visst intervall. Det är första gången som Miio råkar ut för något allvarligt och hur dumt det än låter så har jag inte ens haft i åtanke att han skulle drabbas av en allvarlig sjukdom, jag har bara tagit för givet att han ska finnas här hos mig och jag har aldrig någonsin tänkt på att han kanske inte ska få leva ett helt liv. Han fyller tio år i år så han är ju en ”gammal vovve” och verkligheten har nu kommit ikapp, vi kanske inte kan räkna med att ha honom här i ytterligare 5 år. Vår älskade Miio, han som dagligen har förgyllt våra liv med sin närvaro. Jag hoppas innerligt att du kämpar på och finns kvar hos oss i ännu några år, vi är inte redo för ett liv utan dig! ♥